Placerade barns access to justice

Föreställ dig att du är åtta år gammal. * När du var spädbarn placerades du i ett familjehem på grund av omsorgsbrister hos dina föräldrar. Du kallar dina familjehemsföräldrar för mamma och pappa. Du har kontakt med dina biologiska föräldrar och även de tycker om den familj du är placerad i. De har ett gott samarbete. Allt känns bra. Du ska precis börja på karate vilket du tjatat om på din “mamma” och “pappa” i vad som känns som en evighet. Precis innan du ska åka iväg på din första träning ser du att din “mamma” ser ledsen ut men när du frågar får du till svar att “det inte är något du behöver oroa dig för”.   

Du får senare veta att din “mamma” och ” pappa” ska skiljas. Eftersom dina familjehemsföräldrar ska skiljas säger din handläggare på socialtjänsten att du inte kan bo kvar i din familj längre. Din mamma och pappa vill att du ska bo varannan vecka hos dem, precis som “vanliga” barn får göra. Det vill du med och dina biologiska föräldrar vill det. Problemet är bara att det inte går att ha en familjehemsplacering på det sättet. Du kan inte bo varannan vecka som placerad. Du vill iså fall bo med din mamma på heltid. Socialtjänsten nekar detta. Det är bättre med två föräldrar och din “mamma” kommer därför inte att utredas som ensamt familjehem. Det betyder också att om någon skulle vilja överklaga det kommande placeringsbeslutet och begära att du ska placeras hos din mamma så går det inte då hon inte är utredd som familjehem.   

Eftersom du bara är åtta år har du svårt att förstå vad alla vuxna menar, men du får det förklarat för dig att du inte kommer kunna bo hos din “mamma”.  Du är bara åtta år. Det här känns fel. Ditt familjehem tycker det här känns fel. Dina biologiska föräldrar tycker att det känns fel.   

Det här är verkligheten för placerade barn. Placerade barn har en mycket begränsad möjlighet till access to justice för de fall de inte håller med om sin placering eller inte får en önskad placering utredd som familjehem. Barn är överlag i beroendeställning och har ibland svårt att hävda sina rättigheter, detta gäller särskilt placerade barn.   

Barn har rättigheter som regleras i nationella lagar, men även i internationella konventioner. Viktiga bestämmelser finns bland annat i Föräldrabalken och FN:s konvention om barns rättigheter eller barnkonventionen (SFS 2018:1197. Lag om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). Den första januari 2020 blev barnkonventionen svensk lag, i lagen återfinns 54 olika artiklar med bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. En särskild viktig artikel i barnkonventionen är artikel 3 där det framgår att det i första hand vid alla beslut som rör barn ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Det finns däremot ingen konkret definition av vad barnets bästa egentligen innebär, istället har ramar ställts upp för begreppets fastställande som bedömningar ska ta utgångspunkt i.   

Till barnkonventionen finns tre tilläggsprotokoll varav den tredje ger barn möjlighet att lämna in klagomål till FN:s barnrättskommitté som i sin tur granskar ärendet. Protokollet om individuell klagorätt är ratificerat av närmare 50 stater, bland annat Finland, Danmark och Tyskland. Sverige är dock inte en av de länderna. Detta innebär dessvärre att barn i Sverige inte har möjlighet att vända sig någonstans när de anser att deras fri- eller rättigheter enligt barnkonventionen har överskridits. Denna klagorätt är otrolig viktigt för barn, som annars har svårigheter att påtala kränkningar nationellt, det saknas i praktiken sådana nationella insatser.   

Det tredje tilläggsprotokollet är viktigare än vad man kan tro. Protokollet fungerar som ett verktyg för barn som vill utkräva sina rättigheter utifrån barnkonventionen. I Sverige har vi sett många fall där barn inte har kommit till tals, framförallt avseende placerade barn vars situation inte har tagits på allvar. Dessa barn behöver bli lyssnad på att få sina behov tillgodosedda.   

Om vi återgår till placerade barns access to justice så är den begränsad. I praktiken ges inte barn obegränsade möjligheter till att kunna överklaga beslut som rör dem. Detta framkommer tydligt av det faktum att barnet nästan alltid behöver ha sin vårdnadshavares godkännande för att framföra ett klagomål, en ställföreträdare eller annan juridisk konstruktion. Särskilt begränsade är barns rättigheter när de är under 15 år gamla. En viktig dom för barn är Högsta förvaltningsrättens avgörande (2014:38) vari domstolen kom fram till att ett barn som är under 15 år skulle kunna få sin sak prövad i högre instans – trots att barnets biträde i egenskap av ställföreträdare ansåg att det tidigare beslutet var riktigt. Av domen framgår det att om barnet har uppnått en viss mognad och tydligt förklarat att hen vill att ett beslut ska överklagas så ska ställföreträdaren se till att så sker. Fallet avsåg en 13 årig pojke som motsatte sig ett omedelbart omhändertagande och hade genom sin ställföreträdare klagorätt och kunde därmed överklaga beslutet trots att ställföreträdaren ansett att det omedelbara omhändertagandet ska bestå. I det aktuella fallet var dock en ställföreträdare utsedd för barnet vilket inte sker automatiskt i frågor rörande placering. Inte heller kan man ens överklaga en bedömning om att inte utreda någon som familjehem.   

Sverige var en av de första länderna som valde att ratificera barnkonventionen år1990. Sverige har ännu inte signerat eller ratificerat det tredje tilläggsprotokollet. Det tredje tilläggsprotokollet är viktig. Viktig för barnets status som rättssubjekt, viktig för barnen vars rättigheter stärks och befästs genom att de själva kan driva fall utan att behöva tillåtelse av sina vårdnadshavare, viktig för att ge barn upprättelse vars rättigheter inte blivit tillgodosedda. Med det tredje tilläggsprotokollet skulle barnkonventionen kunna få genomslag i verkligheten.   

*Exemplet utgör ett fiktivt ärende.