Vad är ett artbrott?

Att ett brott utgör ett så kallat “artbrott” innebär att Högsta domstolen eller lagens förarbeten ansett att fängelsestraff alltid ska presumeras. Presumtionen kan brytas, om det ex. föreligger ett vårdbehov som en skyddstillsyn bättre skulle kunna tillgodose än ett fängelsestraff. Förenklat kan man däremot säga att ju längre straff ett brott skulle innebära i fängelse och ju högre “artvärde” ett brott har desto svårare är presumtionen att bryta.  

Vad menas med artvärde? 
Jo, först och främst så utgör inte alla brott artbrott. Stöld är ex INTE ett artbrott. Bland de brott som däremot utgör artbrott talar man även om att artvärdena mellan brotten är olika. Dvs även bland artbrotten finns det olika starka presumtioner för fängelse. Ex på brott med höga artvärden är mened, grovt rattfylleri och vapenbrott. Ex på brott med lägre artvärde är bokföringsbrott och olaga hot. 

I ett prejudikat från Högsta domstolen (NJA 1999 s. 561) kan man läsa följande om artbrott i domskälen: 

“Allmänt sett gäller att den brottsrubricering som är tillämplig inte i alla lägen är avgörande för bedömningen av om ett brott skall anses vara av den arten att fängelse bör ådömas. Styrkan för presumtionen för fängelse kan variera beroende på brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet. Ibland kan det tänkas att ett brott med hänsyn till sådana förhållanden över huvud taget inte bör anses vara av den arten att speciellt starka skäl för fängelse föreligger, trots att brott med den aktuella rubriceringen i allmänhet brukar bestraffas med fängelse med hänvisning till brottslighetens art. Omvänt kan ett visst brotts art tänkas utgöra ett skäl för fängelse, även om det är ovanligt att brott med den rubriceringen anses tillhöra den kategori brott vid vilka arten talar för fängelse (jfr Berg m fl, Brottsbalken, Del III, 4 uppl, s 246). Självfallet gäller att utrymmet för sådana individuella bedömningar skiftar beroende på brottstypen.  

I ett prejudikat från Högsta domstolen NJA 2014 s. 559 kan man läsa följande i domskälen: “31. Den praxis som rådde före reformen år 1989 och som kom att gälla även därefter (se p. 21) byggde på tanken att det beträffande vissa brottstyper finns ett behov av att ta hänsyn till intresset av allmän laglydnad. I linje med vad som vid reformens tillkomst uttalades om betydelsen av allmänpreventionen (se p. 22) finns det emellertid anledning att iaktta stor försiktighet med att utan uttryckligt stöd i lagförarbeten bygga vidare på den grunden (jfr även SOU 2012:34 s. 706 ff.). Generellt måste det också antas att utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till deras art är begränsat.” 

Vidare kan man läsa:  
“När det gäller vad som skulle kunna få betydelse för frågan, om ett visst brott trots avsaknad av stöd i lagförarbeten eller i tidigare praxis – och trots vad som nyss har sagts om att utrymmet för det är begränsat – bör särbehandlas med hänvisning till dess art, får lagförarbetena förstås på det viset att det åtminstone delvis är fråga om andra förhållanden än sådana som inverkar på straffvärdet (jfr p. 22). Nära till hands ligger att se det så, att det rör sig om det särskilda behovet av normbildning som den aktuella brottstypen kan föranleda (jfr här vad som i prop. 1997/98:96, som i detta hänseende inte ledde till lagstiftning, på s. 116 talas om en förväntan att på en generell nivå uppnå moralbildande eller moralförstärkande effekter och en avskräckningseffekt som motverkar den aktuella typen av brott). Behovet av normbildning kan ha sin grund exempelvis i att det typiskt sett rör sig om svårupptäckta brott eller att brottstypen innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen (jfr p. 21 beträffande vad som i förarbetena till 1989 års reform talas om att en brottslighet har blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former).”