Vräkning – straff eller civilrättslig sanktion?   

Av 1 kap 1 § BrB följer att ett brott är en gärning som är beskriven i brottsbalken eller annan lag eller författning och för vilket straff är föreskrivet. Vidare stadgas i 1 kap 3 § BrB att med påföljd avses straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Av bestämmelsen kan det även utläsas att såsom straff avses böter och fängelse. Villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård utgör övriga påföljder.[1]

Den första frågan är huruvida förverkande av hyresrätt kan ses som ett straff alternativt övrig påföljd. Vid läsning av 1 kap 3 § BrB framkommer att förverkande av hyresrätt inte är en straffrättslig påföljd då detta inte omnämns i bestämmelsen. Frågan är emellertid om förverkandet ändå kan anta formen av ett straff och huruvida en sådan ordning strider mot förbudet mot dubbelbestraffning då den enskilde för samma gärning dels får sin hyresrätt förverkad (förlora sin bostad), dels döms till ansvar för brott med straffrättslig påföljd.

Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har i olika fall behandlat frågan om huruvida olika rättsföljder är att betrakta som påföljder liksom huruvida detta kolliderar med förbudet mot dubbelbestraffning (ne bis i idem) enligt artikel 3.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll och artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. I rättsfallet RÅ 200 ref. 65 fann Högsta förvaltningsdomstolen att körkortsåterkallelse på grund av trafikbrott inte stred mot förbudet mot dubbelbestraffning. Målet togs sedermera vidare till Europadomstolen (Nilsson mot Sverige, no. 73661/01, den 13 december 2005). Europadomstolen fann att körkortsåterkallelse förvisso utgjorde ett straff i den mening som avses i artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll men att det emellertid inte skett någon kränkning av artikel 4.1 eftersom beslutet om körkortsåterkallelse inte medfört att den dömde blivit varit föremål för ett nytt straffrättsligt förfarande. Att de olika sanktionerna beslutats av två olika myndigheter i skilda förfaranden hade ingen betydelse eftersom att förfarandena alltjämt haft tillräckligt nära sakligt och tidsmässigt samband. Rättsfallet NJA 2013 s. 502 handlade om huruvida det svenska systemet vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) i två olika förfaranden mot en och samma person var förenligt med förbudet mot dubbelbestraffning eller ej. Högsta domstolen fann att skattetillägget antog en straffrättslig karaktär därför sådan ordning utgjorde dubbla påföljder och därmed stred mot förbudet mot dubbelbestraffning. I rättsfallet NJA 2013 s. 1076 aktualiserades frågan om skattetillägg och förbudet mot dubbelbestraffning ånyo. I rättsfallet hade en skattskyldig underlåtit att lämna deklarationer och därmed inte redovisat inkomster av näringsverksamhet samt mervärdesskatt. Högsta domstolen fann att beslut om skattetillägg beträffande inkomstskatt inte utgjorde hinder för en prövning av åtal för grovt skattebrott avseende mervärdesskatt. Slutligen i rättsfallet NJA 2015 s. 587 prövade Högsta domstolen huruvida körkortsåterkallelse på grund av trafikbrott stred mot förbudet mot dubbelbestraffning. Högsta domstolen fann att den svenska ordningen med körkortsåterkallelse på grund av trafikbrott inte stred mot förbudet mot dubbelbestraffning. Huruvida den ordning som nu diskuteras i de aktuella direktiven (Dir. 2022:105 och Dir. 2023:33) med förverkande av hyresrätt (vräkning) på grund av brott skulle strida mot förbudet mot dubbelbestraffning och därmed vara oförenlig med Europakonventionen är alltjämt oklart. Emellertid sett i ljuset av RÅ 2000 s.69, NJA 2013 s.1076 och NJA 2015 s. 587 och Nilsson mot Sverige förefaller en ordning där hyresrätt kan förverkas på grund av brott inte strida mot förbudet mot dubbelbestraffning även om förverkandet antar straffrättslig karaktär så länge som den enskilde inte blir föremål för flera straffrättsliga förfaranden och sanktionerna har en nära sakligt och tidsmässigt samband. Det som skiljer de aktuella förslagen i direktiven mot situationen i nämnda rättsfall är att beslut om skattetillägg respektive körkortsåterkallelse fattas av statlig myndighet medans beslut om uppsägning på grund av förverkande av hyresrätt fattas av hyresvärd som kan vara såväl statlig som privat aktör.

En annan skillnad och som aktualiserar principen nulla poena sine crimen (inget straff utan brott) är att skattetillägg liksom körkortsåterkallelse endast drabbar personen som begått den brottsliga handlingen medan förverkande av hyresrätt drabbar alla som bor i hyresrätten även om de inte själva begått eller annars varit delaktig i det brott som legat till grund för förverkandet av hyresrätten. Det är mot bakgrund av nämnda rättsfall inte omöjligt att tänka sig att förverkande av hyresrätt på grund av brott skulle utgöra sådan sanktion som antar en straffrättslig karaktär. I det avseendet skulle den ordning som nu utreds i direktiven innebära ett avsteg från den annars hittills centrala straffrättsliga principen att endast den som begått ett brott får straffas, istället skulle även oskyldiga kunna drabbas av följderna av sådant straff eller sanktion av straffrättslig karaktär.

Straffmätningshänsyn
Slutligen kan frågan väckas om den ordning som diskuteras i de aktuella direktiven om vräkning (Dir. 2022:105 och Dir. 2023:33) skulle genomföras så bör det rimligtvis samtidigt även utredas om bestämmelsen i 29 kap 5 § BrB om straffmätningshänsyn ska kompletteras med en punkt om att den som kommer drabbas av förverkande av hyresrätt på grund av brott bör dömas till lindrigare straff på grund härav. Detta är exempelvis fallet om någon blir av med sitt arbete på grund av en fällande dom.

[1] Asp, Petter, Brottsbalk (1962:700) 1 kap 3 §, Karnov (JUNO) (besökt 2023-03-05)