Bland kronvittnen och anonyma vittnen

Frågan om kronvittnen och anonyma vittnen har, fastän det kan se ut som nya inslag i rättspolitiken, diskuterats under en längre tid. Redan i bland annat SOU 1986:14, Påföljd för brott, och SOU 2019:38, Stora brottmål – nya processrättsliga verktyg, lyftes ex. kronvittnesfrågan.    

I november 2019 beslutade regeringen att utse en särskild utredare för att överväga och föreslå åtgärder som syftade till att stärka rättsprocessen och öka lagföring. Utredningen utmynnade i SOU 2021:35, En stärkt rättsprocess och en ökad lagföring, vilken lades till grund för regeringens proposition 2021/22:186 med samma namn. Frågan om anonyma vittnesmål har under en längre tid stått högt på såväl den rättspolitiska dagordningen som den allmänna samhällsdebatten. Frågan behandlades även i förarbetena till införandet av kronvittnessystemet, dvs SOU 2021:32 och prop. 2021/22:186.    

I propositionen föreslogs bland annat att den som medverkar till utredningen av någon annans brott ska få ett lindrigare straff (s.k. kronvittnen). Den 7 juni 2022 biföll riksdagen lagförslaget som trädde ikraft den 1 juli 2022.    

Innan lagändringen utgjorde endast medverkan till utredning av egen brottslighet grund för strafflindring. Lagändringen har medfört att även medverkan till utredning av annans brottslighet utgör grund för densamma.    

Kronvittnessystemet genomfördes genom en ändring av 29 kap 5 § BrB samt en ny bestämmelse i 29 kap 5a § BrB. Innan lagändringen stadgade 5 § punkt 5 att strafflindring skulle utgå för den som lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av (det egna) brottet. Denna del av lagtexten tog man emellertid bort och istället slog man ihop både medverkan till utredning av egen brottslighet och medverkan till utredning av annans brottslighet i 5a §.  Bestämmelsen i 29 kap 5a § har följande lydelse:    

Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet. 

Detsamma gäller om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av någon annans brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i sex månader eller av någon annans försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott om gärningen är belagd med straff. 

Finns det någon sådan omständighet som avses i första eller andra stycket, får rätten döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet, om det finns särskilda skäl för det. Lag (2022:792). 

Eftersom kronvissnessystemet i huvudsak syftar till att underlätta utredningen av allvarliga brott i kriminella miljöer så är inte tanken att påföljdsreduktion ska komma på fråga avseende alla brott. Det är enligt förarbetena varken ändamålsenligt eller lämpligt att strafflindring ska aktualiseras vid “mindre allvarliga” brott. Istället ska tillämpningsområdet begränsas till brott av visst allvar och med visst minimistraff, förslagsvis 6 månaders fängelse. Angående kravet att uppgifterna skall vara av väsentlig betydelse framgår det att uppgifterna bör ha motsvarande innebörd som vid strafflindring för utredning av egen brottslighet i 29 kap 5 § BrB, för vilket ledning kan finnas i prop. 2014/15:37.   

Av propositionen framgår det att väsentlig betydelse innebär att utredningen i något väsentligt avseende underlättats eller påskyndats. En relevant medverkan får avses innefatta en utförlig redogörelse av händelseförloppet eller annan relevant information för utredningsarbetet. Exempelvis kan det handla om redogörelse för ekonomiska transaktioner (vid ekobrott) eller påvisande var stöldgods finns (vid stöldbrott). Desto starkare bevisläge i utredningen desto mindre blir den misstänktes möjlighet att bidra till utredningen på ett sådant sätt som medför strafflindring. Att det ska handla om konkreta uppgifter innebär nödvändigtvis inte att de måste föranlett en konkret utfall, det kan räcka med att den misstänkte medverkat på ett sätt ägnat att på ett väsentligt sätt föra utredningen framåt. Ytterst är det alltid en bedömning i det enskilda fallet.    

En majoritet av remissinstanserna, däribland Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten, Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Tullverket och Åklagarmyndigheten, tillstyrkte lagförslaget eller hade i vart fall ingen invändning däremot. Riksdagens ombudsmän (JO) var konstaterade emellertid att det i vissa fall kan vara svårt att skilja på vilka uppgifter som är hänförlig egen respektive annans brottslighet. Även Justitiekanslern (JK) framförde tvivel på den grund att det kan bli svårt för den misstänkte att överblicka och förutse i vilken utsträckning utredningsmedverkan kommer leder till strafflindring i slutänden. Även Advokatsamfundet avstyrkte lagförslaget och anförde att det kan ifrågasättas om förslaget kommer uppnå avsedd effekt samt att systemet medför större risker för lämnande av oriktiga uppgifter, att den som lämnar uppgifter riskerar repressalier samt att det finns en risk för åsidosättande av såväl likabehandlingsprincipen som brottsofferperspektivet. Bland annat Åklagarmyndigheten, JO och Ekobrottsmyndigheten framhöll även att det kan vara svårt att avgöra om den misstänktes uppgifter varit av väsentlig betydelse. Även de remissinstanser som var positiva till förslaget uppmärksammade liknande problem.    

Lagrådet avstyrkte lagförslaget och anförde att kronvittnessystemet var förenat med inte obetydliga risker från rättssäkerhetssynpunkt. Vidare ansåg Lagrådet att det föreföll osannolikt att ett sådant system skulle ha några påtagliga effekter på möjligheten att vidta åtgärder mot allvarligare brott samt att nackdelarna med kronvittnessystemet är större än fördelarna. Man framförde även att kronvittnessystemet skapar incitament för lämnande av oriktiga uppgifter vilket medför att uppgifterna i allmänhet bör tillmätas lågt bevisvärde. Emellertid framhölls att denna risk inte är ovanlig i rättsprocesser och är något som såväl åklagare som domstolar är vana att hantera. Lagrådet anförde även att möjligheten för en misstänkt att genom utredningsmedverkan “förhandla “sig till lägre straff kan skada allmänhetens förtroende för rättssystemet. Givet risken för repressalier mot den misstänkte (särskilt om denne är medlem i ett kriminellt nätverk) ställer kronvittnessystemet högre krav på att den misstänkte kan förlita sig på att staten tillförsäkrar den misstänkte och dennes närståendes säkerhet.    

Anonyma vittnen  
Med anonyma vittnen avses vittnen vars identitet är okänd för den misstänkte eller tilltalade. I svensk rätt finns ingen möjlighet till anonyma vittnen förutom det särskilda undantag som gäller för tjänstemän inom Polismyndigheten och Försvarsmakten som kan vittna anonymt genom s.k. kvalificerad skyddsidentitet. Anonyma vittnessystem återfinns i flera europeiska länder, bland annat i våra grannländer Danmark, Norge och Finland. Utformningen av anonyma vittnessystemet i dessa länder skiljer sig åt men är i stor utsträckning präglad av EKMR och praxis från Europadomstolen som vid flera tillfällen prövat hur anonyma vittnen står i förhållande till rätten till rättvis rättegång (art. 6 EKMR). I såväl SOU 2021:32 och prop. 2021/22:186 framförde att system med anonyma vittnen inte borde införas vilket ännu inte heller har skett.  

En av anledningarna till att systemet med anonyma vittnen ännu inte har införts i Sverige, i synnerhet efter utredningen i prop. 2021/22:186 beror på att en grundläggande rättsstatsprincip är just att en person som är åtalad för brott ska ha rätt att ta del av information som anklagelsen mot hen grundas på, för att på så sätt bemöta den och därifrån kunna försvara sig. Systemet med anonyma vittnen är till viss del ett avsteg från den grundläggande principen varför stor omsorg och eftertanke behöver tas i beaktning. Detta eftersom systemet med anonyma vittnen ser till att sådan möjlighet att bemöta och försvara sig försvinner genom att den tilltalade inte vet vem som har antipatier mot sig. Det kan exempelvis vara att vittnet har onda aningar i form av en agenda mot den tilltalade och andra omständigheter av relevans som inverkar värdet av vittnets trovärdighet likväl tillförlitlighet.[1]Noterbart är dock att andra länder inom EU som även dem är rättsstater tillåter anonyma vittnen, dock används denna bestämmelse väldigt sällan i framför allt vårt grannland Norge. För Norge har lagen kommit till för att poliser där ska vittna – något som vi redan har möjlighet för i Sverige då poliser kan vittna med kvalificerade skyddsidentiteter. Anledningen till att anonyma vittnen sällan används i våra grannländer är eftersom det betraktas som ett undantag och enbart ska brukas i speciella situationer. Utifrån ett bevismässigt skäl får även det anonyma vittnet lägre bevisvärde på grund av att kontrollmöjligheterna likväl rättssäkerhetsgarantierna som görs på icke anonyma vittnen inte utförs för anonyma vittnen. I praktiken blir de mer eller mindre enbart tillämpbara som stödbevisning.[2]   

Frågan om ett system av anonyma vittnen har som sagt tidigare diskuterats, bland annat i SOU 1990:92, SOU 1998:40 och Ds 1993:29. Europadomstolen har i ett flertal avgöranden konstaterat att förfaranden med anonyma vittnen inte strider mot artikel 6 EKMR. Det innebär att sådant förfarande är förenligt med rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 EKMR. 

“Domstolen har konstaterat att förenligheten måste bedömas utifrån flera olika faktorer. En grundförutsättning är att det måste finnas starka skäl för att hallå vittnets identitet dold. Det måste i varje enskilt fall göras en prövning av om det finns en objektiv grund som styrker fara för vittnets säkerhet och bevisning som stödjer det. Kravet på̊starka skäl innebär också̊, som regel, att vittnet inte kan vara någon som den tilltalade är bekant med eftersom anonymiteten då inte fyller någon funktion (se t.ex. Europadomstolens avgöranden den 23 april 1997 i målet Van Mechelen m.fl. mot Nederländerna och den 4 juni 2020 i målet Boshoski mot Nordmakedonien).” [3]   

Det ska dock noteras att om det anonyma vittnet utgör den enda eller är den huvudsakliga bevisningen utesluter det inte numera att förfarandet är förenligt med artikel 6 EKMR.   

“Om ett anonymt vittnesmål utgör den enda eller den huvudsakliga bevisningen måste domstolen dock med största möjliga omsorg försäkra sig om att det finns ett starkt processuellt eller annat skydd för den tilltalade som medför att förfarandet ändå kan anses rättvist. Ju större betydelse vittnesmålet tillmäts, desto fler eller starkare kompensatoriska åtgärder behövs (se t.ex. Europadomstolens avgöranden den 15 december 2011 i målet Al-Khawaja och Tahery mot Förenade kungariket och den 10 april 2012 i målet Ellis, Simms och Martin mot Förenade kungariket).”[4]   

Enligt Tidöavtalet ska nu även anonyma vittnen införas. 

[1] Dagens juridik ”Jag sa nej – anonyma vittnen riskerar att få motsatt effekt”. 
[2] Prop.2021/22:186 s.91 ff. 
[3] Ibid. 
[4] Ibid.